Mupparna är lösa i sal 1.
Vem sa att träning inte är roligt?

Jag skulle lägga en kommentar på en blogg jag brukar läsa, i vanlig ordning skulle kommentaren verifieras med ett ord:

Fniss...

Jag saknar min kissekatt... Jag vet dock att han har det ungefär huur bra som helst hos mamma o pappa. Igår när jag pratade med dom frågade jag om han har kvar av kattmaten.
"- Har kvar...? Han har mer än tidigare..." svarade pappa. Jotack, nu lever väl kattskrället på älgkött, broccoli, majs och rådjur. Han kommer tycka att det blir ett rejält nerköp att komma tillbaka till matte. :(

När jag i juli satt på hallgolvet på Odensalagatan och packade ner kläder i en resväska valde jag ut dem med omsorg efter vad jag faktiskt använde. Valen jag gjorde var väldigt bra förutom på en punkt.

Varje dag som går är mer och mer höst och närmare vinter. Det är verkligen inte juli längre...
Jag har ju såklart inte slängt alla höst- och vinterkläder men jag har ingen aning om i vilken kartong de ligger, inte heller på vilket av de fyra ställena jag har kartonger som just de två kartongerna står...
Saknar mina stövlar, koftklänningar och tröjor.

Det var dagens i-landsproblem.

Har nu varit på hel del visningar, vissa intressanta och en del där jag varit med och bjudit. Det finns gott om 2or ute till försäljning i Östersund, men det verkar vara en oändlig massa människor som behöver en 2a att bo i. 
Jag känner dessutom att jag är lite petig... Men det är så många saker att ta hänsyn till, det är ju ett hem jag letar!

Läge, känsla, planlösning, pris, avgift, yta, förråd, balkong?, klädkammare?, stort kök?, sol?

Första prio är läget, än har jag inte blivit desperat alltså. Men jag har min rörelsetriangel mellan dagjobbet, gymet och Badet, plus att jag gärna bor nära centrum, så nej det är inte hela stan att välja på... :)
Just nu är det flera lägenheter ute i just detta område, jag håller tummarna att jag får bli ägare till någon av dem. Ni lär ju få veta om jag vinner en budgivning...

Är så lycklig just nu!
Det blev en spontanlöprunda i höstmörket med sambon. Kalla vindar, regntunga moln och... Lätta, lätta ben! Fötter som svarade på önskan om högre tempo, lår som tryckte på i uppförsbackarna, andning som räckte till. Lycka! För första gången någonsin kände jag mig lätt när jag sprang. En glad kram och high five utanför porten när vi var i mål, stora leenden. H förstod min känsla, hon var med sist vi sprang samma runda och då fick hon vänta in mig men inte denna gång.
Sa jag lycka? :)

Som jag nämnde i första inlägget har det hänt en hel del kring mig de senaste två månaderna.

Jag har tagit bort en människa från platsen närmast mitt hjärta. Ett beslut som växt fram under lång tid och som var gemensamt från båda sidor. Det gör det nödvändigtvis inte lättare, det är trots allt en särskild bit av nästan 7 år av mitt liv som nu är över.

En känsla jag inte räknade med skulle komma var känslan av lätthet. Både psykiskt och fysiskt. Jag bor nu i en resväska hos min fantastiska vän H, vi delar en liten 2a och en stor säng.
"Finns det hjärterum..." och det finns det.
Jag längtar såklart efter ett eget hem, men det här är bra. Det är däremot pissjobbigt att förlita sig på andra, att våga erkänna att man måste ha hjälp, att kanske vara en börda. H blev arg, tog tag i mig, stirrade mig i ögonen och sa med sin bästa chefsröst: "Jenny, du är INGEN last!", det kändes fantastiskt fint att höra.

Det jag skulle komma till är att trots att det känns som om jag just NU inte vet något om något så känner jag mig friare, starkare och modigare än på länge. Diffusa tankar som malt i bakgrunden är nu borta, ersatta av något lite mer konkret och verkligt. En känsla jag inte kan förklara mer än så men som känns... Bra.

Bra är bra. :)

En låt som alltid kommer skicka mig direkt tillbaka till sensommaren 2010.
"Something Good Coming" med Tom Petty And The Heartbreakers, från nya albumet MOJO.

There’s somethin’ good comin’

Just over the hill

Somethin’ good comin’

I know it will