Som jag nämnde i första inlägget har det hänt en hel del kring mig de senaste två månaderna.

Jag har tagit bort en människa från platsen närmast mitt hjärta. Ett beslut som växt fram under lång tid och som var gemensamt från båda sidor. Det gör det nödvändigtvis inte lättare, det är trots allt en särskild bit av nästan 7 år av mitt liv som nu är över.

En känsla jag inte räknade med skulle komma var känslan av lätthet. Både psykiskt och fysiskt. Jag bor nu i en resväska hos min fantastiska vän H, vi delar en liten 2a och en stor säng.
"Finns det hjärterum..." och det finns det.
Jag längtar såklart efter ett eget hem, men det här är bra. Det är däremot pissjobbigt att förlita sig på andra, att våga erkänna att man måste ha hjälp, att kanske vara en börda. H blev arg, tog tag i mig, stirrade mig i ögonen och sa med sin bästa chefsröst: "Jenny, du är INGEN last!", det kändes fantastiskt fint att höra.

Det jag skulle komma till är att trots att det känns som om jag just NU inte vet något om något så känner jag mig friare, starkare och modigare än på länge. Diffusa tankar som malt i bakgrunden är nu borta, ersatta av något lite mer konkret och verkligt. En känsla jag inte kan förklara mer än så men som känns... Bra.

Bra är bra. :)